Får konstiga känslor i magen av suedes låt still life...vet inte vad det är, men jag mår konstigt. Antigen är det den där livet-är-meningslöst-och-jag-gör-inget-med-det-känslan eller den där olustiga det-var-bättre-när-man-var-liten-känslan som alltid ska präglas av åldersnoja och dödsångest. I just den här låten är det som om jag minns tillbaka på något som jag inte kan sätta fingret på. Älskar den verkligen hur mycket som helst men blir bara less när en del låtar ska dra upp konstiga moods. Jag blir så känslosam. Usch. Jag är lite små pratsugen ikväll. Var är de jag vill prata med?

Var fan tog suede vägen förresten?? Bättre och mer mångsidigt britpopband får man ju leta efter. Lite besviken på mig själv att jag haft sånt långt uppehåll sen jag lyssnade på de sist. Var säkert i nian sist.

"In the glass house my insect life
Crawling the walls under electric lights"

Lägger förresten in några fler fina låtar av de här brevid så kan ni som inte lyssnat in er lyssna lite. Klart värt mödan. Han har nog den mest tilldragande och speciella röst jag vet. Och bandet i övrigt är bara helt fantastiskt klockrent. Så sorgligt, så dramatiskt och så oerhört vackert rörande på samma gång. Bara ett gitarrsolo av suede säger fan så mycket mer än en 25 minuter lång låttext av ett annat. Ja, jag låter mesig och sentimental men seriöst så är 90 % av all deras musik (och de har gjort mycket) högt över ens förväntan. Enligt mig: Sjukt bra grejer.

Jag vet. Nu hypar jag igen...men det är det värt. Ibland förstår jag inte hur folk kan slösa sin tid på att lyssna på dålig eller halvdan musik, och nöja sig med det, när det finns så mycket bra att välja bland. Någon borde verkligen kasta vatten i deras ögon så de vaknar.