En gröt

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det här är mitt första inlägg på flera veckor. Jag vet inte riktigt varför men jag antar att jag varit upptagen. Upptagen med vad?
a) med något slags liv?
b) med att jobba?
c) med att försöka hitta svar?
Jag vet inte. Förmodligen alla. Men gjort är gjort. Antar att jag är skyldig någon summering. Är nog lite därför jag skriver nu. Jag känner ett starkt behov av att få ner alla mina tankar till skrift. Kanske för att få dem bevarade så jag inte glömmer dom den dagen när jag är i behov av dom. Så att jag inte börjar försumma dom. Eller kanske (och antagligen): för att förstå och försöka sätta in dom i ett sammanhang. Komma till insikt och kunna ta olika beslut.

Jag vet bara inte var jag ska börja och vad som egentligen bör sägas. Vad man bör hålla för sig själv och vad man bör få ut ur kroppen och systemet för att man ska kunna fungera på bästa sätt. För att man ska nå sin fulla potential. Det är svårt det där att veta och dra några tydliga linjer dom emellan. Väljer man fel går misstaget inte att åtgärda.
På det viset är det nog bättre att skriva ett inlägg så fort något nytt uppstår. Oavsett om det är en sjuk uppenbarelse eller bara världens minsta vardagliga händelse. För att slippa släppa en hel bomb vid ett och samma tillfälle som gör att varken man själv eller andra kanske förstår grejen. Så att man kan rada upp sitt liv gradvis och få det att bli mer synbart för en själv. En summering som man kan läsa av och sedan se objektivt på. Jag tror det är något viktigt. För alla. Att lägga ihop ett och ett och gå vidare. Framför allt det sistnämda. Samtidigt vill man inte blotta sig själv allt för mycket.
Iallafall inte på det här opersonliga viset. Men ändå är det något som gör att jag väljer det framför att skriva ner mig själv i ett word-dokument som jag har framför mig själv på datorn som bara jag kan läsa. 
För det skulle jag ju lika gärna kunna göra om det enbart är en uppradning av mitt pågående liv och en följande förståelse för mig själv som jag är ute efter. 
På något vis är det litegrann den där känslan av att mina ord finns tillgänglig för den allmänna massan. Det är en lite bitterljuv känsla. Lite sweet and sour. Den känslan i magen av att klicka på publicera inlägg och veta att man sätter allt på en liten risk beroende på vem informationen når är spännande. 
Sökandet efter en bekräftelse på att mina tankar inte bara är massa dynga.

Att ens röst blir hörd utan att man behöver gå igenom den jobbiga biten som det krävs av en själv för att kunna prata. Och då menar jag inte att prata, utan att verkligen PRATA. Inte för att jag lämnat ut min blogg till särskilt många. Vilket är ett medvetet val. Och visserligen är det kanske fel personer som kommer att läsa. Om ens någon. Men den går iallafall att hitta. Och möjligheten att någon skulle kunna ta sig tid att läsa och igenkännande förstå gör att det hela känns viktigt. Det gör att jag känns viktig. Och på riktigt. Så därför väljer jag det alternativet.

Men det kvarstår ju fortfarande att jag givetvis gör det för min egen skull. Enbart. För det är mest bara en massa svammel. Inte meningslöst svammel, men fortfarande svammel. Mitt svammel. Det är hjärnstimulernade. Huvudsaken är att jag kommer att gå härifrån och känna att mina känslor just nu är något bestående. Något jag kan återgå till. Lite den här uttrycket att det är skrivet i sten och därför alltid kommer finnas kvar.

Vissa grejer i mitt liv känns just nu bara helt underbara. Och den känslan vill jag verkligen aldrig ska försvinna. Den känns som ett smakprov på vad som komma skall gällande andra situationer.
Situationer som jag ska styra upp. För en gångs skull varken overkliga eller fejkade på något sätt. Bara sjukt jävla rätt. På alla plan. Det är väldigt obekant för mig och jävligt befriande. 
Jag tänker inte börja spekulera i hur länge det kan hålla i sig men just nu känns det bara som att känslan växer större och större hela tiden. Jag känner mig jävligt lyckligt lottat och tacksam över hur saker utvecklats.
Andra saker känns mera otydliga och abstrakta.
Saker som jag känner att jag måste gå igenom och tänka igenom till hundra procent och slutligen lösa. Jag behöver verkligen komma till ett avslut gällande dom frågeställningarna. 

Jag tänkte dra igång lite mer ingående vad de olika känslorna handlar om och vilka insikter/upplevelser som jag besuttit under helgen, men jag känner att mitt syfte med det här inlägget redan kommit ur kroppen och att jag är tillfredställd så därför går jag och tar en macka och ser på Filip och Fredrik på tvn nu. Känns gött. Kanske uppdaterar jag när det behovet uppkommer.

Hejsvejs!
Och visst - i'm back.