Ja, nu är det äntligen fredag och helg. Jag antar att jag borde vara glad.
Jag har inte så mycket att göra bara. Den enda som är värd att hänga med här i söråker är tereze och hon är i kalmar. För att kunna hänga med någon annan behöver jag pengar. Så det är inte mycket annat att göra än att dra en lugn hemmakväll. Lugna hemmakvällar drar alltid igång tankarna. Det är lite av en kedjereaktion. Eller så är det en reaktion av att jag suttit och lyssnat på nick drake och syd barrett alldeles för länge. Inte så att det är en dålig grej att tänka. Inte att lyssna på drake och barrett heller för den delen. Absolut inte. Det ger mig bara en klump i magen som jag inte riktigt vet var jag ska placera.
Hur jag ska tolka känslan som dyker upp.

Det kan vara en neutral känsla eller en dålig. Men definitivt en fundersam och stillastående. En gnagande. Det är en förutsättning. Det är tomma tankar som inte leder någon annanstans än till förvirring. Tankar om att allt känns meningslöst och tråkigt. Inte mitt liv i sig. Inte mina vänner och inte min familj. Inte speciellt den här fredagen heller och det faktum att jag är hemma. Utan i ett större perspektiv. Staden. Landet. Världen. Tiden.
Sånt kan bli märkbart när man åker buss eller bara sitter väldigt stilla och tittar på allting som snabbt rör sig runt omkring eller på allt som bara står. Om man stänger ute allt med musik. På alla hus och de stora byggnadsverk som täcker all mark. På allt som människan skapat. Man tittar när de rör sig. När de rör sina munnar, när de skrattar, när de gråter, när de springer jättefort för att hinna till en plats de tror ska tillföra något. Ibland kan man se att någon stannar upp och ger ifrån sig en tom blick som berättar att de också har en klump i magen och inte heller förstår poängen med allt. Men sen så fortsätter de att springa. Jag springer också när jag är klar med mitt tittande. Ända till nästa gång.

Det är konstigt att fundera i såna banor. Jag funderar hellre på vad jag ska äta till middag eller vad jag ska önska mig i julklapp. Jag känner ett obehag av att fundera på något annat än de praktiska och det vardagliga tingen. Jag vill definitivt inte dö. Inte heller riktigt leva. Det faktum att bara vara är också en rätt olockande tanke.
Om man tittar på t.ex en text och börjar tänka på något annat så kan man märka att texten helt plötsligt börjar bli suddig. Som en dimma av svart och vitt och blir totalt oläsbar tills vi börjar fokusera igen. Lite så känns hela grejen. De där sekunderna när texten är borta. När kontrollen är borta. De sekunderna är den mänskliga existensen.

Vi människor är duktiga på att sätta namn på saker och ting. På föremål, på våra husdjur, på träd, på växter, på olika raser, på vår familj, på våra vänner, på vår stad, på vårt land, på precis allt som vi uppfattar. Vi är också bra på att göra avgränsningar och jämförningar. "Det här är mitt - det här är inte mitt". "Du är sån - jag är sån". "Det här har jag - det här har du". Jag antar att det är ett sätt att behålla kontrollen för den enskilde individen. Skapa en mening med det hela. Skilja saker åt så inte allting flyter ihop och blir 'oläsligt'. Försöka göra upp en bild av att saker faktiskt är viktiga och betydelsefulla för att förhindra att tankarna svävar iväg och börjar ifrågasätta. För att förhindra att vi känner oss obetydliga och hjälplösa. Vi vill så gärna ha ett grepp om oss själva. Vad vi är för något. Hur vi överhuvudtaget kan existera. Vad existens innebär och varför den är viktig. Det ironiska är bara att vi innerst inne alla vet att vi aldrig någonsin kommer att lyckas. Så frågan kan då bli: varför bygga hela våran värld kring att försöka? Vi ignorerar hela vår förmåga att dra slutsatser för att inte kunna komma på sanningen ens om det vore möjligt och om det funnits någon. För att inte leva i ett vakuum. För att inte bli galen över svaret. Så vi kan fortsätta.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska lyckas undvika att bli galen. Och kan någon berätta för mig vad galen är och hur man vet vilka som är de galna och vilka som är de andra. Vem kom förresten på ordet "galen" och hur såg situationen ut eller hur betedde sig personen som han/hon ansåg för alltid skulle förknippas med "galen"? Och kan jag överhuvudtaget ta ordet på allvar när jag inte ens vet hurvida denna grundare själv var galen eller inte? Nu är iallafall min bror rätt galen över att jag sitter vid datorn och inte han. Jag undrar om han är medveten att han precis gjorde en jämförning av våra olika situationer... Troligen inte.

UUUH! Tror jag ska ta ett glas vin...

OCH KAN NÅGON SNÄLLA RINGA MIG!