I AM A GROUPIE!

Haha, det var fan galet igår. Backstage med tough alliance gör jag då inte om. Hur vi hamnade i logen har jag inte ens en aning om. Snacka om hur synen man har på ett band kan förändras när man träffar de personligen. Shit. Sitta där och snacka om knark och håkan hellström och att guns n roses är deras största förebilder. Iofs har jag aldrig tyckt att de är särskilt bra utan mer en rolig grej att dansa till när man är full, men att det skulle vara så där illa trodde jag väl ändå inte. Inte ens snygga var dom och de hade dålig humor. Hyfsat arroganta och överlägsna också. Ena killen satt och snackade på hur länge som helst om hur tomma de var egentligen och hur meningslöst allt kändes och klagade på att de inte fick leva nog rockstar-liv när jag frågade på skämt om det var hårt att vara känd. Gud. Sen började han röka inomhus. STADSHUSET ÄR K-MÄRKT DITT JÄVLA CP. Jag tyckte de var pinsamma. Men till deras försvar så var de ju faktiskt fulla. De är säkert finare människor i vanliga fall. Och jag fick öl och blev bjuden till vip-rummet så det var en rolig grej ändå. Kände mig som en liten groupie.

"And we don't care
We never feel as good as when we make believe
And we don't dare
We tell ourselves there's nothing to achieve
Just wanna have some fun before we leave

We got koka-kola veins - we don't know our names
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola veins - we don't use our brains
Bla bla bla bla bla bla bla bla bla
We got koka-kola pumpin' through our veins"

Hm, har alltid trott att de gjort narr av folk i och med den där texten men jag börjar tro att det faktiskt är de själva de snackar om. Särskilt biten med "we don't use our brains".

Cirka en kvart innan vår sista nattbuss gick blev vi bjuden på efterfest i en sjukt häftig lägenhet. Något slags kollektiv tror jag. Man gick upp för en lång gammal spiraltrappa och helt plötsligt var man bara inne i lägenheten. BARA SÅDÄR. INGEN DÖRR. Jag blev imponerad. Så imponerad att jag glömde min dressjacka där som jag precis fått tillbaka från Hakim på stadshuset (där jag glömt den cirka 5 månader tidigare) Det är ju typiskt.

För att kunna stanna lite längre på efterfesten ringde jag tereze i hopp om att hon kunde hämta mig. Ok, jag trodde jag ringde tereze. Såhär löd mitt samtal:

Signalerna går fram och någon lyfter på luren.
Någon svarar sömnigt.
- hallå?
- JA TJENA DET ÄR MARIE
- eh ja...okej?
- JA, KAN DU HÄMTA MIG I STAN
- va?
Rösten låter en aning rädd och förvirrad
- MEN KAN DU HÄMTA MIG I STAN TYP 4??
Tystnad.
- KAN DU SNÄLLA HÄMTA MIG I STAN VID 4?
- alltså...jag känner inte dig.
Tjejen låter sjukt rädd vid det här laget
- öh va?... är det inte?...tereze?
Nu blir jag sjukt rädd
- va? jag känner inte dig....
Nu är stämningen typ: lämna mig ifred innan jag ringer polisen.
Tystnad och insikt om vad jag precis gjort.
- oj förlåt.. då måste jag ringt fel (världens minsta röst.)
Lägger snabbt på mobilen och skäms.

Jag haaaaaaatar när sånt där händer.
Självklart slutade det som vanligt att vi fick springa till bussen.