Fan, det här går inte. Jag är inte menad att studera. Jag borde göra något. Något direkt och fysiskt. Något kreativt. Något annat. Något som tar mig härifrån och in på en väg där jag kan känna att jag faktiskt har något att bidra med. Jag klarar inte av det här med studier längre.

Egentligen har jag nog aldrig gjort det. Men jag har alltid velat. Eller åtminstone är det vad jag inbillat mig själv att jag velat. Jag vet inte vad jag vill. Hur vet man vad man vill? Det här tycks då inte fungera. Möjligheten att jag ska lyckas få det här gjort är i princip obefintlig i dagsläget.

Frågan är då kanske om jag verkligen borde få det gjort? Låt oss säga att jag lyckas; hur och vart går jag från här? Studierna kommer bara att byggas på och klarar jag inte det nu hur ska jag då lyckas framöver när saker och ting trappas upp och blir mer invecklat och seriöst. Kanske är det här helt fel väg för mig att uppnå det jag vill med livet. Det måste finnas andra vägar. Annars är jag förlorad.

Om jag bara visste för vilkens skull jag gör det här? Min egen eller min omgivnings? Är det bara ett desperat sätt att försöka intala mig själv att jag är accepterad som en vettig, bildad och intellektuell människa i andras ögon? Och isåfall varför är det så viktigt för mig? Är det för att jag själv dömmer folk? Att jag ser ner på människor? Bara det faktumet att jag kommit till den slutsatsen känns jobbig. Det är så otroligt otroligt fel läge att börja tveka och tvivla just nu, jag vet. Men kanske har den här fruktansvärda längtan över att flytta och påbörja ett nytt liv drivit mig att tro att det här är enda vägen och gjort att jag totalt blundat för vad jag egentligen borde göra. Vad som egentligen passar mig.

För att vara lycklig måste man nog se sina begränsningar och inte ta på sig allt för stora ansvar. Det finns nog trots allt ingen övermänniska även om det låter som en fin tanke att någon ska vägleda de svagare till bättre tider. Eller så finns de men att jag borde inse att jag inte är en utav dom. Gilla läget och låta de smartare visa mig vägar istället för att se det som mitt ansvar att göra det gentemot andra. Antigen är jag i grund och botten en självgod överlägsen människa som tror mig vara och veta bättre än andra, eller så vill jag bara så himla gärna se att saker och ting ska ändras och bli bra i den här sjukt korrupta världen som drivs enbart av girighet och egoism. Kanske är det precis rätt tillfälle att lägga ner nu för att förhindra att jag påbörjar något som enbart kommer bringa mig olycka och otillfredsställelse och framförallt självförakt över att jag inte är duktig nog och inte lyckas göra sån pass stor skillnad som jag anser vara nödvändig.

Alltså suck, vafan ska det vara så jäkla viktigt för. Vem kan ens påstå vad som är smarthet och inte, och hur man bäst utövar och besvisar den? Jag måste tänka om. Jag måste sluta göra saker större än vad de behöver vara. Jag vet. Jag kan inte rädda världen och jag måste sluta vara så cynisk. Gilla läget. Som sagt. Men vilket jävla läge?

Dagens komvuxcitat på anslagstavlan i korridoren: "att älska sig själv är början på ett djupt och evig kärleksförhållande"

Jag kan inte bestämma mig om jag tycker det är ännu en sliskig klyscha utan verklig innebörd och att man istället först måste lära sig att älska andra innan man ens kan vara förtjänad att börja älska sig själv, eller om det är det absolut viktigaste som myntats och en totalt förutsättning för att man överhuvudtaget ska kunna älska andra?

Fan vad jag är förvirrad just nu. Vecka 46 ska allting vara inlämnat. Nu är det vecka 45 och allt jag kan tänka på är något helt annat.
Dra fingrarna ur röven bara skulle mysan ha sagt. Men jag är osäker på om mina fingrar verkligen sitter där. Just nu sitter de snarare i mitt huvud. Kanske borde jag testa att dra ut dom därifrån och hoppas att det fungerar som någon slags lobotomi och gör mig apatisk.

Apati vore skönt just nu.


Not on top...